Allting går framåt och snart har jag en ny kollega. Ska bli väldigt spännande!
I detta nu så jobbar jag mycket med att försöka styra upp vårens kurser och från och med den 1 februari kommer man att kunna anmäla sig på hemsidan. Då kommer även Aina att komma in och jobba med kurserna. Tror det kommer bli toppen.
Nu har jag äntligen sett filmen ” Hur många lingon finns det i världen”.
En film som vi brukar diskutera på våra föreläsningar och som det pratades ganska mycket om när den kom förra året.
Om man är nyfiken så finns en länk till trailern här nedanför:
http://www.youtube.com/watch?v=8WCavWZIUic
Jag har även kollat runt på lite bloggar om vad som har skrivits och recenserats om just denna film. Efter att ha sett trailern så kan jag ju säga att jag redan då var lite skeptisk. Att göra filmer med och om personer med funktionsskillnader kan jag tycka inte är helt okomplicerat. Precis som att jag kan ha kritik över filmer som ska handla om personer med annan bakgrund än svensk, att man lätt fortsätter och mest bibehåller de fördomar som redan finns. Och mycket riktigt så var fallet så här i denna film.
Filmen handlar om Alex som får ett jobb på en daglig verksamhet. Där är det personer med olika funktionsskillnader som spelar sig själva kan man säga. Det är gruppen Glada Hudik som ska vara personerna som går på den dagliga verksamheten. Det första mötet med denna gruppen resulterar i att Alex får en stor bamsekram av en av dessa personer. Här kommer den första fördomen in: Att personer med funktionsskillnader, i detta fall Downs syndrome, gärna kramas. Något vi ofta har pratat om med Utopia när vi har föreläsningar. Det är lätt att bibehålla fördomar om man fortsätter att visa upp dessa på film. Alla kan vi gilla att kramas, men även att inte kramas. Ungefär som fördomen att alla hörselskadade kan läsa på läpparna och därför mimar folk mer än pratar när de träffar personer med en hörselskada.
Filmen fortsätter ganska mycket i fördomarnas spår, samtidigt som den såklart visar på något bra och synliggör olika personer med olika behov. Alex blir vän med gruppen och kämpar igenom hela filmen för att dessa personer ska få göra något som de tycker är kul och skapande istället för att bara göra det som de alltid gör. Självklart är filmen lite radikal men om vi faktiskt ska tänka på att det är år 2012 så tycker jag att allting blir lite för mycket. Är det såhär vi ser på personer med funktionsskillnader och är det detta vi vill visa på film? Om man läser kommentarer på internet så är det tyvärr just såhär som det landar hos folket ute i stugorna. En film som man blir varm i hjärtat av, alla är så himla gulliga och så vidare.
Jag hoppas på en film som kan ge publiken något nytt. En superhjälte med en funktionsskillnad? En person med downs syndrome som hatar att kramas och är en bov? Snälla Sverige, kom igen! Ge oss något nytt och sluta ha så himla låga tankar om alla personer som inte uppnår det samhället skulle kalla för ”normalt”!
//iki