I torsdags så var Maria, Jessica och jag och kollade på Kulturlabbets teaterföreställning ”Mitt hjärta ringde”.
På Kulturlabbets hemsida så skriver de såhär:
”Kulturlabbet vänder sig till personer med intellektuella funktionshinder, intresserade av ett skapande/konstnärligt och individutvecklande arbete. Vi arbetar utifrån en konstnärlig och pedagogisk grund där personens utveckling står i centrum och där vi samtidigt betonar vikten av samhörighet och den gemensamma utvecklingen i grupp”
Det var en trevlig föreställning men jag väntar fortfarande på att få se något som jag inte hade förväntat mig. Få ramla av stolen lite.
Det är också svårt ibland att avgöra om publiken skrattar med eller åt?
Och då känner jag mig väldigt frustrerad. Dels gentemot publiken men även mot personerna som regisserat föreställningen. Att det ibland inte känns som att den tanken varit där.
Nu är jag oerhört kritisk över lag när det gäller teater, men jag tänker vänta ut stunden tills jag ser något som jag faktiskt tycker är bra!
Detta blogginlägg avslutar jag dock med lite pepp.
En film som jag även visade på föreläsningen igår på Kulturverkstaden. Håll till godo! (tryck på länken nedan för att komma till filmen!)
/iki