Nu i helgen så var det premiär i Stockholm för en dansföreställning av Botkyrka Communityteater som vi i Utopia var väldigt nyfikna på. Men som ni vet så jobbar vi i Göteborg så vi skickade dit Karin och Veronica. Här kommer deras rapport:

I söndags var jag och Veronica och såg dansföreställningen ”Jag är inte en bra representant för personer med synnedsättningar” på Site i Stockholm. På scenen fanns både proffessionella och icke-proffessionella dansare med olika grader av synnedsättningar – enbart en person hade full syn. Även publiken kändes väldigt blandad, dock med undantag för funktionalitet; föreställningen var anpassad för att även personer utan syn skulle kunna ta del av den, men om du hört dåligt (som jag) eller suttit i t ex permobil eller rullstol hade det varit svårare. Något som kändes väldigt genomtänkt var dock att ha scenen direkt på danssalsgolvet, så att publiken kunde välja mellan att sitta i vanliga, sluttande (otillgängliga) bänkrader eller på de bänkar som var utplacerade i en fyrkant längs scenkanten. Detta gjorde att många fick ”sitta längst fram”, samt att dansarna själva fick hjälp att känna och höra var scenens gränser gick, eftersom det satt publik längs med dem. Smart!

Själva föreställningen kändes lite osammanhängande. Den innehöll några riktigt fina och starka passager, bitar som vi som åskådare önskade att hela de 45 minuterna kunnat bestå av. Detta var de bitar då alla dansarna tillsammans skapade scener och rörelser och dynamik – till skillnad från de bitar då bara en eller två (oftast den proffessionella och/eller den fullt seende) dansare stod i fokus. Något som jag och Veronica stördes av var att en person hela tiden tolkade föreställningen genom att beskriva dansarnas rörelser i ord. Självklart var det ett medvetet drag för att göra dansen tillgänglig även för dem som inte såg den, men frågan är om det ens gav dem något? Dans är ju en konstform, och det rösten gjorde var varken konstnärligt eller estetiskt tilltalande, mest torrt. Eftersom både jag och Veronica ser var det förstås svårt för oss att avgöra hur tolken upplevdes av dem som inte såg, men vi hade svårt att tänka oss att den gav dem någon större behållning eller bättre upplevelse och känsla av dansen på scenen. I stället hade vi önskat att mer energi lagts på de andra ljud som faktiskt fanns – dels olika samhällskritiska och belysande berättelser som då och då hördes ur högtalarna, och dels de klickljud och annat som hjälpte eller illustrerade hur vi kan orientera oss med hörsel i stället för syn. Mer av det, och mer av den gemensamma dansen, och föreställningen hade kunnat vara helt fantastisk! Nu blev den i stället intressant, delvis gripande, men tyvärr också ganska splittrad.
/Karin Lundegård